VISSTE DU ATT…
…varje år samlas omkring 80 000 ton elektronik in
…elavfall är en av de snabbast växande typerna av avfall i EU
…elavfall som innehåller material som metaller kan återvinnas obegränsat antal gånger
Vad räknas som elavfall?
Elavfall utgör en resursbank där material som metaller kan återvinnas obegränsat utan att förlora kvalitet. Genom att ta vara på dessa återvinningsmöjligheter minskar vi behovet av att utvinna nya material från jorden, vilket är positivt för miljön.
Samtidigt innehåller elavfall potentiellt farliga ämnen som kvicksilver, bly, kadmium och freoner, vilka utgör risker för både natur och människa. Genom att lämna in elavfall för återvinning bidrar vi till bevarandet av naturresurser och främjar en renare och hälsosammare miljö.
Vad samlas in?
Den absolut största återvinningsgruppen, eller fraktionen, är diverse elektronik. Hit hör små och medelstora produkter som återfinns i hemmet: tvapparater, dammsugare, leksaker, mobiltelefoner mm., som drivs eller är beroende av sladdar eller batterier. Komponenter och tillbehör till sådana produkter samlas också in, till exempel kontaktdosor, tangentbord och fjärrkontroller.
Avfallet delas vid insamlingstillfället in i olika fraktioner:
- Diverse el
- Raka lysrör (inklusive ledlysrör)
- Övriga ljuskällor (inklusive ledlampor)
- Bildskämsprodukter; Bärbara batterier
- Stora vitvaror (spisar, tvätt- och diskmaskiner, torktumlare och liknande)
- Kylskåp, frysar samt andra kylmöbler inklusive kylmöbler/kyldiskar och liknande från verksamheter
- Stora industribatterier (dessa har en egen separat insamlingsprocess)
E-avfall och e-skrot
Globalt produceras över 50 miljoner ton e-avfall varje år. E-avfall som uppgraderats kallas i sin tur e-skrot. E-skrot är en källa till ädelmetaller som guld och silver, och basmetaller som koppar. Sådana metaller återvinns för återanvändning på särskilda anläggningar för e-avfall. I vardagligt tal brukar man säga att all elektronik som drivs med sladd eller batteri räknas som elavfall. Även glödlampor, lysrör och lågenergilampor räknas som elavfall.
Hur går återvinningen till?
Insamling och transport
Elavfallet samlas in och transporteras från fastighetsnära och mobila miljöstationer, butiker och insamlingsplatser och körs sedan till återvinningsanläggningar. Elavfallet anländer till anläggningen i burar eller containrar, vägs och registreras.
Renas från farliga ämnen
Mycket av elavfallet samlas in som diverse elektronik och kan bestå av alla slags hushållsapparater. Innan produkterna kan återvinnas behöver de genomgå en förbehandlingsprocess i vilken de rensas från farligt avfall som batterier, oljor, kvicksilver och demonteras. Värdefulla material såsom kretskort skiljs också ut och batterier och andra miljöfarliga komponenter plockas bort. Det som blir kvar förs sedan vidare till fragmentering där materialet slås sönder till mindre bitar. Det som från början var en sammansatt produkt omvandlas därigenom till olika högar av plast, metall och glas för återvinning.
Vidare till behandlignsanläggningar
Efter förbehandlingen skickas materialet vidare till olika behandlingsanläggningar. En del plast materialåtervinns och en del går till förbränning på fjärrvärmeverk. Plaster som innehåller farliga ämnen förbränns vid anläggningar som har extremt höga temperaturer och där rökgasen renas genom filtrering i flera steg. Metallerna går till smältverk som kan separera olika metaller i exempelvis kretskort genom nedsmältning. Återvinning av metaller spar upp till 95 procent i energi jämfört med att använda jungfrulig råvara – och det fina med metaller är att de kan återvinnas hur många gånger som helst.
WEEE-direktivet – Mot en mer hållbar e-avfallshantering!
Som svar på den ständigt växande mängden kasserade elektriska och elektroniska apparater antog EU-parlamentet WEEE-direktivet (Waste Electrical and Electronic Equipment) 2002. Direktivet syftar till att undvika och minska mängden avfall från elektrisk och elektronisk utrustning, samt att säkerställa att kasserade apparater hanteras genom miljövänliga processer.
Den underliggande principen bakom WEEE-direktivet är producentansvar. Tillverkare har följande skyldigheter:
- Att deras gamla apparater behandlas och återvinns inom en viss tidsperiod
- Att säkerställa att fördefinierade återvinningsmål uppfylls (återvinningsgrader)
- Att garantera att de täcker alla kostnader för att få sina apparater återvunna med miljövänliga processer. Även när de släpper ut de nya apparaterna på marknaden
- Att se till att deras elektriska och elektroniska apparater är märkta med WEEEsymbolen – en överkorsad soptunna på hjul – och ett producentidentifikationsmärke
Förutom att fastställa tillverkarnas ansvar, innehåller WEEE-direktivet även följande bestämmelser:
- WEEE måste samlas in separat från andra avfallsströmmar i enlighet med WEEEdirektivet
- Privatkonsumenter ska kunna lämna tillbaka sitt WEEE gratis
- Medlemsstaterna måste inrätta lämpliga system för insamling av WEEE som återspeglar befolkningstätheten
- Vissa tekniska föreskrifter måste följas vid lagring av WEEE
Obligatoriskt insamlingsmål för alla medlemsländer: en min. 4 kg WEEE per capita och år I tillägg till WEEE-direktivet finns RoHS-direktivet (Begränsning av användningen av vissa farliga ämnen i elektrisk och elektronisk utrustning), som också antogs av Europaparlamentet 2002. Det fokuserar på produktionen av elektrisk och elektronisk utrustning, och begränsar användningen av till exempel bromerade flamskyddsmedel, kadmium, bly, kvicksilver och andra farliga ämnen i produkterna. Målet är att minska potentiella risker och på så sätt skydda människors hälsa och miljön, att säkerställa att naturresurser hanteras på ett ansvarsfullt sätt, samt att förbättra sättet att återvinna kasserade apparater.
Utvidgningar av WEEE-direktivet
Exempel på hur WEEE-direktivet har utvidgats är breddningen av direktivets tillämpningsområde, samt den gradvisa ökningen av insamlingsmålen och återvinningsgraden – syftet här är att främja bevarandet av naturresurser och säkerställa att producenterna ansvarar för insamling och behandling av sina produkter.
Utvidgningar av RoHS-direktivet
Ett antal ändringar har gjorts i RoHS-direktivet, till exempel för att implementera nya procedurer för att utvärdera ämnen, som kan komma att förbjudas i framtiden, samt för att fastställa relevanta utvärderingskriterier. Klicka här för att lära dig mer.
Ändringarna i WEEE- och RoHS-direktiven görs för att hålla jämna steg med den tekniska utvecklingen och återspegla de senaste rönen. För REMONDIS är det självklart att se till att den alltid har lämpliga lösningar och faciliteter på plats.
Olika länder innebär olika procedurer
Medlemsstaterna är ansvariga för att se till att de viktigaste bestämmelserna i WEEE- och RoHS-direktiven implementeras i deras länder genom att införliva dem och eventuella ändringar i nationell lagstiftning inom en angiven tidsperiod. I Sverige är det producenterna som ansvarar för att samla in WEEE. De ska också betala återvinningskostnaderna.
WEEE-direktivet: kategorier av elektrisk och elektronisk utrustning
WEEE-direktivet skiljer för närvarande mellan tio olika kategorier av elektrisk och elektronisk utrustning. Varje enskilt medlemsland kan bestämma om och i vilken utsträckning dessa insamlingsgrupper får kombineras eller inte.
- Stora hushållsapparater (t.ex. kylskåp, tvättmaskiner)
- Små hushållsapparater (t.ex. brödrostar, rakapparater)
- IT- och telekommunikationsutrustning (t.ex. datorer, telefoner)
- Konsumentutrustning (t.ex. TV-apparater, hi-fi-system)
- Belysningsutrustning (t.ex. lysrör, lågenergilampor)
- Elektriska och elektroniska verktyg (t.ex. borrar)
- Leksaker, fritids- och sportutrustning (t.ex. elektriska tågset)
- Medicinsk utrustning (t.ex. respiratorer)
- Övervaknings- och kontrollinstrument (t.ex. brandvarnare, fordonsdiagnosutrustning)
- Automatiska automater (t.ex. kontant- eller dryckesautomater)
Utmaningar med elektronikåtervinning
Elektronikprodukter innehåller ofta en mängd olika återvinningsbara material och inte sällan farliga ämnen som måste hanteras på ett sätt som innebär minimal miljöpåverkan. Därför måste elektronikprodukter förbehandlas och fragmenteras innan beståndsdelarna kan återvinnas utifrån de olika materialslag de tillhör. Av de över 50 miljoner ton e-avfall som produceras i världen varje år hamnar del i deponier där giftiga kemikalier kan läcka ut. En del hamnar också i utvecklingsländer där en mindre reglerad e-avfallshantering kan orsaka allvarliga hälso- och föroreningsproblem.
